Tyvärr blir det ett långt stycke text utan bilder i början. Det här börjar ju nästan likna en roman snarare än en bildbaserad blogg 😉 Jag får väl bara hoppas på att ni tycker om att läsa! Men från och med kapitel 2 kommer det att finnas mer bilder i storyn.
Märta Ärtan Byfåne gick längs en slumpmässigt vald väg i Appaloosa Plains hela vägen till byns utkant. Hon undrade hur det kom sig att hon aldrig hade varit så långt ifrån bebyggelsen tidigare, ingen hade någonsin några ärenden dit så hon visste inte vad som fanns där. Till hennes stora förskräckelse tog vägen helt plötsligt slut mitt ute i ingenstans. Det gick inte att ta sig vidare.
Hon blev kvar stående i ren besvikelse och undrade om hon kunde ta sig ut längs någon av de andra vägarna, men det var långt att gå och det började ljusna. Hon ville inte riskera att bli upptäckt nu. Samtidigt som solen började slicka kullarna i öst såg hon ett märkligt skimmer på himlen åt motsatt håll. Först trodde hon att det var ett moln, men det var ett färgskimmer som rörde sig onaturligt och inte alls som ett moln. Faktum var att det såg ut att vara på väg åt Märtas håll.
Plötsligt formades färgmolnet till en lång båge och landade precis vid Märtas fötter. Det här måste vara änden av en regnbåge! tänkte Märta. Hon hade alltid velat hitta stället där regnbågen börjar, och nu var det som om regnbågen själv hade uppsökt henne! Märta tyckte faktiskt att regnbågen såg ut som en bro, en väg som ledde bort från Appaloosa kanske? Hon testade regnbågen med sin stortå. Den var verkligen kompakt, den kanske faktiskt går att gå på?
Försiktigt klev hon på regnbågen och Märta omsveptes av ett färgspektakel som ingen tidigare upplevt! Hon rentav flög fram över regnbågen utan att anstränga sig mer än att tänka tanken att göra det. Det här var magiskt!
Hur långt sträcker sig en regnbåge? Det är det nog ingen som vet. Märta tappade helt greppet om tiden och brydde sig heller inte om någonting alls, bara njöt av de fantastiska färgerna. Men hon märkte att det hade börjat slutta neråt, och genom färgspektrumet kunde hon skönja någonting mörkt. Efter en stund insåg hon att det var ett mörkgrönt landskap och snart såg hon också trädtoppar svisha förbi.
När hon var framme och klev ut på marken igen vände hon sig för att se på regnbågen, men den var borta! Runt omkring sig hade hon nu skog åt alla håll. Det här kunde ju sluta riktigt illa. Hon måste vara fokuserad och se till att gå åt samma håll för att inte gå vilse i den främmande skogen. Faktum var att hon ju redan var vilse, men det ville hon inte tänka på.
Hon gick och gick och ju längre hon kom desto mer kändes det som att det var någon som iakttog henne. Ni vet den där tryckande känslan i nacken när man bara vet att det är någon som tittar på en bakifrån? Men hon såg ingen.
Till slut glesnade träden och det var lättare för Märta att orientera sig. Hon var så glad när hon förstod att hon hade lyckats hitta ut ur skogen. Men nu måste hon ju ta reda på vart hon hade hamnat. Men den där tryckande känslan i nacken av att bli iakttagen var lika påtaglig som den varit hela tiden.
När hon hörde ett stamp stannade hon tvärt och frös till is. Det måste vara någon som följde efter henne! Sakta vände hon sig om och tappade hakan när hon såg sin förföljare. En ponny som var lika färgsprakande som självaste regnbågen! Den var så söt att den knappast kunde vara något hot och hon viskade lugnt en hälsning för att inte skrämma bort den vackra varelsen.
Ponnyn vädrade med stora näsborrar mot Märta och viftade osäkert på öronen.
-Det är ingen fara ponnyn, jag ska inte göra dig illa, sa Märta och tog försiktigt ett steg mot den. Hon fortsatte att småprata för att lugna ponnyn och snart var hon framme hos den. Den verkade faktiskt genuint nyfiken på Märta även om den var lite blyg och försiktig. Märta sträckte fram sin hand och lät ponnyn sniffa på den. Hon klappade och smekte den länge, tills ponnyn såg ut att känna sig säker på att den här simmen verkade vara snäll och ofarlig. Plötsligt frustade den till och som genom trollkraft fick han på sig en sadel och visade tydligt att han erbjöd sig att bli riden.
Märta hade aldrig ridit på en häst förut, även om det var gott om hästar i Appaloosa. Det var ingen som ville tillåta henne att rida på sina hästar och familjen själva var alldeles för fattiga för att ha råd med en egen häst.
När Märta hade efter en del svårigheter kommit upp på hästryggen såg hon att det stod Lucky Lopp längst fram på sadeln och Märta antog att det var vad ponnyn hette. Till en början var det riktigt skönt att sitta där i sadeln och äntligen få vila sina fötter. En lång skogsvandring i träskor blir vem som helst trött av. Men snart insåg hon att det krävdes mycket koncentration och hon måste också spänna benen för att hålla sig uppe i sadeln. Det såg absolut mycket enklare ut att rida än det i själva verket var.
Hon hade både vandrat och snart också ridit länge, hon var varm och svettades, men det var inget hon tänkte på. När hon väl började komma in mot civilisationen luktade hon inte särskilt trevligt, men det var inget att göra åt den saken.
Till slut började hon inse att bebyggelsen faktiskt liknade arkitekturen i Monte Vista. När hon kom fram till en skylt visste hon att hon var nära, 2,30 km kvar till Monte Vista och drömmen om ett nytt liv.
The Sims Blogg 
Wow! Vad bra du skriver! Spännande historia, jag ser faktiskt fram emot att läsa nästa del! Kul att Lucky är med också ;D